Min första rondat flickis.

/ Julia

Just wanna tell you i love you.



Sååå.. Hur gick det i lördags då? Ja, det beror på hur man ser det. Jag kom dit med inställningen att vara positiv och nöjd hur det än gick. Vi hade en jätterolig dag tillsammans och alla gjorde sitt bästa och var glada och nöjda. Känslan när man står där på mattan, musiken startar, man lyfter huvudet och programmet börjar. Man ser publiken och hör deras jubel. Den känslan är obeskrivlig. Jag blir så lycklig, bara av att tänka på det. Vi slutade dock på tredje plats och kom inte vidare RM, vilket känns ganska surt. Men man kan ju se det positivt, nu har vi ett år på oss att verkligen bli riktigt bra på det vi gör, bara fokusera på att träna stenhårt och komma tillbaka nästa år och rocka.
Det viktigaste för mig är inte att alltid vinna, det är att vi gör det tillsammans, att vi gör vårat bästa och är stolta över oss själva. Och har roligt på vägen. Att få göra och uppleva dethär med dessa underbara tjejer är det bästa priset man kan få. ♥
/ Julia

Sist, men inte minst.

Hej hopp i lingonskogen. Jag känner att jag är lite efter med att presentera mig här. Menmen, bättre sent än aldrig. Jag heter Julia, men listorna över smeknamn jag fått genom åren kan göra långa. De vanligaste smeknamnen just nu är Bob eller Jull, resten av dem får bli en annan gång. Jag är 16 år, idag faktiskt. Woopwoop, grattis på mig. Jag är inte så himla förtjust i min födelsedag, eller julen heller för den delen. De är för nära varandra, så det blir lätt lite tjatigt. Okej, enough said about that.

Mitt största intresse borde ni kunna gissa, annars vet jag inte vad jag tar mig till. Cheerleading är något av det bästa som finns och jag älskar det verkligen. Precis som alla redan har sagt dåraaa.
Jag började på cheerleading för kanske tre / fyra år sedan? Någonstans där i krokarna. Blev tipsad av min kära vän Lotta att man kunde komma och testa, och jag tyckte det verkade svintufft så jag gick dit. Dock kunde jag inte göra en rak kullerbytta, och mina armar var alldeles för svaga för att lyfta mig i hjulningar eller handstående. Trots det kom jag in några veckor senare, i världens underbaraste lag som då hette Pirates. Min första träning var ett läger en hel helg, och det första som hände var att jag blev uppkastad som topp i bygg. Läskigt till en början, men jag vande mig. Nu för tiden trivs jag bäst på marken, och är oftast fram eller medbas.

Men jag har varit lite till och från under mina år i laget. För cirka två år sedan fick jag problem med mina höfter och knän, vilket gjorde det jobbigt att träna. Under våren 2010 kunde jag inte träna 100%, utan fick hoppa över ganska många träningar för att överhuvudtaget kunna gå. Så till hösten bestämdes det att jag skulle ta paus i ett år för att vila upp mig. Det var verkligen inte kul, jag tappade kondition och jättemycket av det jag kunde, och att titta på när laget tävlade kändes så fel. Men pausen behövdes verkligen. Men nu är jag tillbaka igen, och än så långe ser det ljust ut för mig att kunna fortsätta träna.

Måste bara avsluta mitt megainlägg med att Captains är det bästa laget som finns. Jag är så himla glad att jag får träna med er och ni betyder så mycket allihoppa! ♥

Hello world, this is me. Klicka på bilden för att komma till min egna blogg.

RSS 2.0